Och jag är drog med dig i mitt fall Och sen gled jag bara undan

Det finns inte många serier från landet där borta som inte innehåller någon referens till att tro, det är något konstigt med det. Nu senast när jag såg ett avsnitt av The Pacific satt en soldat under pågående strid och kysste ett kors. Rent filmiskt ser det bra ut i slowmotion när den goda amerikanska soldaten ber till sin gud och därefter mot alla odds överlever. Vi som tittar köper det, kanske skulle även jag vända mig till något om jag trodde det var min sista stund.

Jag kan inte tro, men jag är fascinerad över dem som gör det. I dagens värld är allt nedbrutet till atomer, bevisat och klarlagt. Dem flesta av Sveriges befolkning är kristna men majoriteten tror inte, det finns ingen plats för någon gud. Jag har svårt att förstå att man kan tro på en gud med tanke på hur mycket ondska det finns på jorden, en kristen skulle säga att det beror på att människan har ett val. Men om människan har ett val, är det inte ganska uppenbart att vi väljer fel och tar fel beslut dagligen. Om det nu har funnits nån som tittade ner, jag tror inte någon gör det längre, lika lite som någon tittar upp.

Det kan ta hundra år att bygga något men bara en dag att rasera, att basera sitt leverne efter en gammal text och ångra sig 50år senare måste frambringa ångest som nästan går att ta på. Lever man som troende blir man utvald när dagen är kommen, det känns naivt och något trångsynt. Placera en outbildad person på en öde ö, personen kommer aldrig lära sig att tro och därav aldrig bli utvald.

Nu tänker inte jag göra ett längre inlägg om detta men det är lika modigt att tro, som det är dumt. Kanske är det i människans natur att drömma, något genetiskt som ligger nedbäddat i DNA koden. Jag kan inte förstå det, det passar inte in min värld.