Och där faller ännu ett år sönder till små minnen

Kanske är du som jag, man glömmer att stanna upp och minnas ibland.

Jag är alltid på väg mot nästa sak, ett annat datum eller en ny upplevelse. När jag befinner mig i nuet planerar jag framtiden och det krävs något väldigt speciellt som får mig att stanna upp, ta ett steg tillbaka.

Bestämmer jag mig för något vill jag att det skall ske nu, jag oroar mig över triviala saker och glömmer att faktiskt uppleva tillfället. Jag är rastlös, mer nu än tidigare då vardagen blivit något jag själv utformar. Ibland är det bättre att tänka tillbaka och ta ett andetag, när jag jagar en känsla så finns alla vyer, smaker, dofter och toner redan djupt där inne. Jag tar aldrig chansen att bläddra bland mina minnen, det är bara när en association kopplar samman en bild med en annan jag minns något jag begravt sedan länge.

När lät jag mig själv att stanna upp, minnas morfar och hur tobaken luktade när han rökte pipa, Smaken av blod när jag ramlade på skolgården och det sprakande ljudet från min fars grammofonspelare.

Det finns så mycket minnen och upplevelser som man förträngt, dem är inte förlorade men dem har gömt sig på grund av att man alltid är på väg. Känslan man söker är något man bara glömt, det är kanske därför det känns viktigt att försöka finna den igen.